Jag har sedan i Lördags haft besök av min bästa vän, Anna och hennes pojkvän. De studerar till skådespelare på en skola som heter The Academy of the Science of Acting and Directing i London. Den skolan använder sig av en speciell teknik som går ut på att alla skådespelare ska, genom att vara helt medveten om uppkomsten av sina egna känslor och sin egen person kunna nollställa sig och därmed kunna ta in en karaktär och leva den fullt ut.

Anna är den personen som jag nog lyssnar på mest, efter mig själv.

Anna kan se på mig och säga:

"Nej Sanne nu har du fel! Du tror att det är så du vill ha det men det vill du inte" och jag k

öper det. Hon är en av de få.

Är i Stockholm. Sitter och pillar med Line up till skolprojekt. Tailor suit.

I N F O R M A L

Utdrag ur min gamla blogg:

Jag tittade upp, ner, åt sidan, upp igen. Allt jag såg var, ingenting.

Det var svart.

Med hjälp av min fingerfärdighet kunde jag konstatera det faktum att jag befann mig i ett hörn. Min näsa och hörnet var som två bitar i ett pussel. Mina bröst gestaltade en upp och nervänd kamel.
Jag knackade lite på hörnet men det ända han förmådde var att skratta åt min oförmåga att röra mig bakåt.

- Sedan när kunde människan gå bakåt i tiden hörnjävel?. Frågade jag.

Tystnaden indikerade på konversationen slut och jag började sakta vänja mig vid tanken av att jag var fast.

Plötsligt började det regna och hörnet fylldes gradvis av vatten. Jag insåg att det jag hade framför mig inte bara var ett hörn utan även ett problem.

Jag tände en cigg och blåste bort problemet för att sedan koncentrera mig på min uppgift. Att ta mig ut:

Jag öppnade min ryggsäck för att plocka ur mitt intellekt som jag packat ner inför min resa.
Men jag hejdade mig själv när jag kom på att intellektet inte alls var lagt i väskan utan i mitt huvud.
Detta gjorde mig ganska förvirrad men eftersom jag visste säkert att jag fått med mig min stolthet utifall att jag skulle bli hungrig, så tog jag upp den istället. Jag svalde den och bad sedan huvudet om hjälp.

- Hur tar jag mig ut nu då? Frågade jag.

- Tänk vatten, fick jag till svar och jag insåg att jag befann mig i en rebuslek. Jag reflekterade inte längre över det utan gjorde som huvudet sa och tänkte på vatten.

Jag visualiserade havet, is som smälter i vårsolen och fyndet av en kanna vatten mitt i öknen.
När jag ändå befann mig i mina våta tankar passade jag på att ta en simtur i en stilla sjö.

När jag simmat i en evighet bildades russin på mina fingertoppar. Jag var hungrig vid det här laget men min magkänsla sa åt mig att prioritera.

I samma stund som jag beslöt mig för att behålla russinen tändes en lampa.
Det måste ha varit en belöning tänkte jag.

Jag förvånades en aning över belöningen då jag tidigare lärt mig att belöning kom efter arbete. Vad jag visste hade jag befunnit mig i ett hörn en tid och inte alls haft tid att arbeta.
Mitt hår som tidigare legat bakåtsträvat vände nu riktning och jag log åt det faktum att vinden hade vänt.

Jag trevade med mina fingrar mot hörnet och insåg att väggen var klädd i tapet med struktur.
Eftersom jag tidigt lärt mig att struktur är motsatsen till kaos gjorde slag i saken och började klättra.

-För att göra en lång historia kort så slängde jag bara över ena benet över kanten när jag nått toppen.