I M P U L S I V E

Men´s jackets. Leather and wool. Victorian inspired. Finallyyy gonna sleep like a baby tonight:)

This victorian inspired self portrait is the head inspiration for my next work. Its made by James Edward Creamer.

See hes amazing work here:

http://www.flickr.com/photos/madrigle/with/3898172673/

Jag har sedan i Lördags haft besök av min bästa vän, Anna och hennes pojkvän. De studerar till skådespelare på en skola som heter The Academy of the Science of Acting and Directing i London. Den skolan använder sig av en speciell teknik som går ut på att alla skådespelare ska, genom att vara helt medveten om uppkomsten av sina egna känslor och sin egen person kunna nollställa sig och därmed kunna ta in en karaktär och leva den fullt ut.

Anna är den personen som jag nog lyssnar på mest, efter mig själv.

Anna kan se på mig och säga:

"Nej Sanne nu har du fel! Du tror att det är så du vill ha det men det vill du inte" och jag k

öper det. Hon är en av de få.

Är i Stockholm. Sitter och pillar med Line up till skolprojekt. Tailor suit.

I N F O R M A L

Utdrag ur min gamla blogg:

Jag tittade upp, ner, åt sidan, upp igen. Allt jag såg var, ingenting.

Det var svart.

Med hjälp av min fingerfärdighet kunde jag konstatera det faktum att jag befann mig i ett hörn. Min näsa och hörnet var som två bitar i ett pussel. Mina bröst gestaltade en upp och nervänd kamel.
Jag knackade lite på hörnet men det ända han förmådde var att skratta åt min oförmåga att röra mig bakåt.

- Sedan när kunde människan gå bakåt i tiden hörnjävel?. Frågade jag.

Tystnaden indikerade på konversationen slut och jag började sakta vänja mig vid tanken av att jag var fast.

Plötsligt började det regna och hörnet fylldes gradvis av vatten. Jag insåg att det jag hade framför mig inte bara var ett hörn utan även ett problem.

Jag tände en cigg och blåste bort problemet för att sedan koncentrera mig på min uppgift. Att ta mig ut:

Jag öppnade min ryggsäck för att plocka ur mitt intellekt som jag packat ner inför min resa.
Men jag hejdade mig själv när jag kom på att intellektet inte alls var lagt i väskan utan i mitt huvud.
Detta gjorde mig ganska förvirrad men eftersom jag visste säkert att jag fått med mig min stolthet utifall att jag skulle bli hungrig, så tog jag upp den istället. Jag svalde den och bad sedan huvudet om hjälp.

- Hur tar jag mig ut nu då? Frågade jag.

- Tänk vatten, fick jag till svar och jag insåg att jag befann mig i en rebuslek. Jag reflekterade inte längre över det utan gjorde som huvudet sa och tänkte på vatten.

Jag visualiserade havet, is som smälter i vårsolen och fyndet av en kanna vatten mitt i öknen.
När jag ändå befann mig i mina våta tankar passade jag på att ta en simtur i en stilla sjö.

När jag simmat i en evighet bildades russin på mina fingertoppar. Jag var hungrig vid det här laget men min magkänsla sa åt mig att prioritera.

I samma stund som jag beslöt mig för att behålla russinen tändes en lampa.
Det måste ha varit en belöning tänkte jag.

Jag förvånades en aning över belöningen då jag tidigare lärt mig att belöning kom efter arbete. Vad jag visste hade jag befunnit mig i ett hörn en tid och inte alls haft tid att arbeta.
Mitt hår som tidigare legat bakåtsträvat vände nu riktning och jag log åt det faktum att vinden hade vänt.

Jag trevade med mina fingrar mot hörnet och insåg att väggen var klädd i tapet med struktur.
Eftersom jag tidigt lärt mig att struktur är motsatsen till kaos gjorde slag i saken och började klättra.

-För att göra en lång historia kort så slängde jag bara över ena benet över kanten när jag nått toppen.

Jag måste bara dela med mig av min glädje jag känner idag.

Jag bestämde mig för något år sedan att bara ha folk runt om kring mig som inspirerar mig och som jag får energi av.

Är inte det en självklarhet, tänker ni nu:
Jo, men inte för alla, hur ofta möter man inte folk som lever ihop i dåliga förhållanden, bara för att ha någon att leva med?

I rädsla för ensamheten.

Det är en annan sak jag har lovat mig själv. Att aldrig vara rädd för att vara ensam. En dag tänkte jag:
jag ska aldrig vara rädd för att vara ensam och så levde jag därefter.
Det lilla steget, eller ännu ett resultat av min eviga tankeprocess, (eviga, för er som känner mig) har gjort att alla människor jag går in i någon form av relation till, har lärt mig något. De inspirerar mig på något sätt och de ger mig energi. Alla människor jag har träffat sedan dagen jag bestämde mig är viktiga för mig på något sätt.

Det här är Malin och Alex. Malin och Alex är två av mina närmsta vänner och de är ett prakt exempel på vad jag pratar om.

Detta är två helt fantastiska personer på sina sätt och varje gång jag träffar de så får jag så sjukt mycket energi och skaparlust. De är båda kreativa och smarta. De tycker om det de gör och de gör det bra. Det är personer jag verkligen blir lycklig av att "ha" i mitt liv och jag blir glad av att tänka på hur mycket vi kommer att lära varandra i framtiden och hur kul vi ska ha.
Malin är en av de bästa säljarna jag känner och också en av de mest kreativa personer jag träffat.
Alla som känner Malin känner också till PLAVA och hennes intresse för smyckes tillverkning. Malin har alltid pillat med sina pärlor och snäckor och hon har alltid gjort det bra.

Alex lär mig alltid något nytt, han har alltid bra idéer och vi jobbar superbra i team. Han jobbar med film och foto. Vi kommer att jobba tillsammans och han kommer alltid att vara en del i det jag gör. Det vet jag, för Alex är smart och det är till smarta personer jag vänder mig när jag behöver tips, råd eller hjälp. (är inte tips och råd synonymer till hjälp?)

Jag är inte rädd för att vara ensam om jag får lov att upprepa mig. Jag älskar att vara runt folk men jag tycker lika mycket om att vara med mig själv.
Tanken bara slår mig ibland när jag sitter där mitt emot mina vänner att jävlar vad bra jag har det.

Ja, det var väl bara det jag ville säga.

Published with Blogger-droid v1.4.9